Att tolka ett EKG utan en systematisk metod är som att navigera utan karta. Det är lätt att missa viktiga fynd eller dra förhastade slutsatser. För att undvika detta använder vi i Sverige FRA-HIA-algoritmen, en minnesregel som säkerställer att vi granskar varje EKG på ett komplett och strukturerat sätt.

FRA-HIA står för:

• F – Frekvens
• R – Rytm
• A – Axel
• H – Hypertrofi
• I – Iskemi
• A – Annat

Genom att följa dessa steg i ordning bygger du en stabil grund för din tolkning och minskar risken för att overse patologi. Vi kommer nu att gå igenom de tre första, och mest grundläggande, stegen i denna algoritm.

Det första steget är att bestämma hjärtfrekvensen. En snabb och tillförlitlig metod vid regelbunden rytm är "300-regeln". Den bygger på att standard-EKG registreras med en pappershastighet på 25 mm/s, där varje stor ruta (5x5 mm) motsvarar 0,2 sekunder. Genom att räkna antalet stora rutor mellan två på varandra följande R-vågor kan vi snabbt uppskatta frekvensen.

Denna sekvens, 300, 150, 100, 75, 60, är värd att memorera för att omedelbart kunna bedöma frekvensen. Kom ihåg att metoden endast är tillförlitlig vid regelbunden rytm.

Nästa fråga är: Varifrån kommer rytmen? Utgångspunkten är att avgöra om det är en sinusrytm. Sinusknutan är hjärtats normala pacemaker, och en rytm som härstammar därifrån har specifika kännetecken på EKG.

Varför just positiv i avledning II? Depolariseringen av förmaken startar i sinusknutan, högt upp i höger förmak, och sprider sig nedåt och åt vänster. Avledning II observerar hjärtat från en vinkel som är nästan parallell med denna spridningsvektor. Därför registreras en tydlig positiv P-våg när den elektriska impulsen rör sig mot den positiva elektroden.

Om P-vågen är negativ i avledning II men positiv i aVR, och varje P-våg fortfarande följs av ett QRS-komplex, kan det tyda på en ektopisk förmaksrytm. Det innebär att impulsen startar någon annanstans i förmaken än i sinusknutan.

Hjärtats elektriska axel representerar den genomsnittliga riktningen för kamrarnas depolarisering. Att bestämma axeln är avgörande för att identifiera bland annat skänkelblock, hypertrofi och vissa ischemiska tillstånd. En snabb metod för att uppskatta axeln kallas "vinkningsmetoden" och involverar enbart avledning I och aVF.

Tänk dig att avledning I och aVF är dina armar. Om QRS-komplexet är positivt (pekar uppåt) i både I och aVF, "vinkar" båda armarna mot varandra och axeln är normal. Om de pekar ifrån varandra är axeln extremt avvikande.

Att behärska dessa tre första steg – Frekvens, Rytm och Axel – ger en solid grund innan vi går vidare till mer komplexa delar av EKG-tolkningen som hypertrofi och ischemi.